Rapport från en spårvagn

För en tid sedan såg jag en intervju med filmregissören Aki Kaurismäki i tv. Den visades som introduktion till filmen Le Havre, som jag sett tidigare men gärna ville se på nytt.
 
Jag fängslades av Kaurismäkis utstrålning. När man läser om honom handlar det mest om hans alkoholkonsumtion, att han uppträtt berusad etc etc. Men när han själv fick komma till tals var han lugnt begrundande, pedagogisk och framför allt lågmält vänlig. Jag fäste mig speciellt vid att han betonade sina filmers positiva budskap, att han vill att de ska sluta ”lyckligt”. Det är en ovanlig inställning. Det mesta idag verkar sluta olyckligt, i filmer och i verkligheten. Men Kaurismäki insisterar på ljuset och jag beundrar honom för det.
 
Jag är en listmänska, en sån som skriver listor. Komihåg-listor, dettaharhänt-listor, sakerjagoroarmigöver-listor. Komihågattkollalistorna-lista. Rättelse: jag skrev sådana listor tidigare. Nu har jag slutat och koncentrerar mig på en enda lista: lägg märke till trevliga saker som händer.
 
Det är ren självbevarelsedrift från min sida. Jag orkar inte längre bära tyngden av insikter om alla fel och brister i vår värld på mina axlar. Jag skriver visserligen på alla upprop som Amnesty, Greenpeace, olika behjärtansvärda organisationer sänder mig, jag betalar in små summor på deras konton och vet att de inte försvinner i fel fickor.
 
Men framför allt koncentrerar jag mig på att upptäcka, lägga märke till, bra händelser omkring mig. Eftersom jag är en spårvagnsvän så sker de flesta av mina iakttagelser i spårvagnar. Ofta i överfulla spårvagnar där kampen om sittplatser kan bli nog så häftig.
 
Då vill jag till en början poängtera att unga mänskor oftast reser sig upp och ger sin plats åt de äldre. Både unga män och unga kvinnor. Jag har många gånger med en suck av lättnad sjunkit ner på en sådan plats. Men inte bara ungdomar utan också äldre damer och herrar håller ett öga på vem som behöver sittplats.
 
Bag ladyn med sina oräkneliga påsar och kassar och pipon bestämt neddragen över ansiktet stod och balanserade i gången. Då reste sig en äldre dam och gav sin plats åt henne. ”Vi måste ta hand om varandra” viskade hon åt mig. Hennes exempel ledde till att både hon och jag fick sittplatser efter en stund.
 
En annan gång skulle jag byta spårvagn och ta mig över två livligt trafikerade gator till den andra spårvagnen. Vid spårvagnshållplatsen fanns en bänk där jag sjönk ner. En ung kvinna satte sig bredvid mig och frågade: är det säkert att ni klarar er nu?
 
Jag blev både förvånad och aningen förnärmad. Ser jag så borttappad ut? Jag bedyrade att jag klarade mig. Hon sa att jag påminde om hennes mormor som nyligen opererats i höften. Hennes mamman var burn out och sjukledig, morfar hade dött för en tid sen. Själv hade hon tre pojkar, födda med ett års och två månaders mellanrum, och dessutom ett eget företag att ta hand om. Jag närapå förstummades av all denna information men tackade för hennes omsorger.
 
Jag varnade henne också för att ta alltför stort ansvar för alltför många mänskor. Risken för burn out var stor för henne. ”Jag vet” sa hon. ”Jag är redan burn out. Och nu måste jag skynda mig hem och jobba med mitt företag.”
 
Jag hoppas hennes livshistoria slutar lyckligt. Att hennes mormors höft blir bra, att hennes mamma blir frisk och återfår sitt jobb, att hennes pojkar också har en pappa nånstans i bakgrunden, att hennes företag går på vinst. Och att hon skär ner på sina ambitioner att förbättra hela världen.
 
Jag kunde ha sagt: Gå och se Kaurismäkis film Le Havre. Då får du vila en stund bland mänskor som tar hand om varandra till det yttersta utan att ens snudda vid begreppet burn out.

Birgitta Boucht