×
HelsinkiMissio käyttää evästeitä varmistaakseen mahdollisimman hyvän käyttökokemuksen. Jatkamalla sivustomme käyttöä hyväksyt käyttöehdot ja evästeiden käytön. Lue lisää ›
Hyväksy

”Krisjouren stämplar ingen”

#Myötätuntouutisia

”Krisjouren stämplar ingen”

”Krisjouren stämplar ingen”
Bild: Anna Högström

En 17-årig flicka kliver in vid Krisjouren för unga. Hon har ångest och drabbas av återkommande panikattacker. Verkligheten känns overklig, hon får svårt att andas och är rädd för att förlora förståndet. Men hon har inga ord för sina känslor, hon har aldrig talat om dem, hon kan inte definiera dem. Än mindre acceptera dem. Det här är Katjas historia.

Idag är Katja 20 år och mår bättre än på länge. Hon har skrivit studenten inom utsatt tid och funderar nu på nästa steg. Hon är väldigt tacksam för den hjälp hon fick vid Krisjouren för unga då hon behövde det som mest.

– Det är mycket lättare för mig att hitta mina egen väg i livet nu, när jag har lärt mig att jag inte behöver böja mig för andras krav. Genom att berätta min historia vill jag uppmuntra andra ungdomar att våga söka hjälp.

Katja tog kontakt med Krisjouren för unga när hon gick i andra årskurs i gymnasiet. Strax innan studentskrivningarna satte igång flyttade hon hemifrån. Det var för tidigt, inser hon efteråt, men det bara blev så. Hon skulle också i samma tider inleda en psykiatrisk utredning vid Undersöknings-, bedömnings- och krispolikliniken (TAK-polikliniken) i Helsingfors. Kombinationen av de här stora livshändelserna blev för mycket för en ung människa, och ångesten tilltog.

När Katja sökte hjälp vid Krisjouren för unga hade hon inte nått bottnen än. Men under det år hon gick där började känslorna välla fram. Det fanns många saker under ytan som hon inte själv var medveten om. Katja fick hjälp med reda ut vad det handlade om.

– Om jag hade varit ensam kunde det ha gått ganska illa. Nu fick jag ett tryggt ställe att falla på. Min krisarbetare var alltid steget före mig och kunde guida mig i rätt riktning.

Det avgörande för Katjas tillfrisknande var att hon och hennes krisarbetare arbetade som ett team. Katja upplevde att hennes problem, stora som små, togs på allvar. Krisarbetaren var aldrig där med pekpinnen och berättade hur saker skulle skötas.

– Inom den offentliga vården försöker man ofta sätta en stämpel på folk. Krisjouren stämplar ingen, alla blir sedda just som de är. Jag kände mig aldrig som ett projekt som bara måste skötas undan, processen fick ta den tid den krävde.

Katja är kritiskt inställd till hur ungdomar vårdas inom offentliga sektorn, främst på grund av den byråkrati som omger vårdförhållandena. Ett problem är de alltför långa väntetiderna; ett annat alla blanketter som måste fyllas i. Katja upplever att hon hade tur, då hennes krisarbetare hade möjlighet att följa med henne till ungdomspsykiatriska polikliniken och föra hennes talan där, när hon inte orkade själv.

– Om man inte har en följeslagare kanske man inte orkar kräva den hjälp man har rätt till. Man borde inte kunna tvinga en sjuk människa att fylla i en massa blanketter utan att man får vård samtidigt. Väntan på att bli bemött känns väldigt lång.

Om klyschan att tala

I skrivande stund är det ännu oklart hur vården kommer att organiseras i vårt land framöver. Men bortsett från det finns mycket att göra på gräsrotsnivå. Både föräldrar och skolpersonal borde bli bättre på att tala om psykisk ohälsa. Enligt Katja får prestationen fortfarande mer utrymme än individen.

– Det finns en individ – en elev – bakom varje frånvaro. Det finns också en elev bakom varje närvaro och varje duktighet. Det är en kliché, men den tål fortfarande att upprepas: vi måste prata ännu mer om mentala problem.

Enligt Katja behöver man inte vara expert på området för att tala öppet. Det skulle räcka med markeringar om att eleverna är välkomna att komma och prata om det är något som tynger. Katja tycker också att skolorna borde erbjuda information om hurdan hjälp det finns att få. Hon nämner Krisjouren, Acceptans, Blå rummet och många fler av tredje sektorns organisationer.

Idealt vore också att tala mer om känslor rent generellt med barn och ungdomar. När Katja blev sjuk och allt kändes hemskt, visste hon inte vad det var hon kände. Var hon arg, ledsen, orolig eller stressad? Om redan små barn skulle få lära sig att det är normalt att känna alla de här känslorna, skulle det också vara lättare att tala om dem.

– Min krisarbetare var den första personen som någonsin sa till mig att det är okej att känna så här. Många vuxna i min omgivning, bland dem en del lärare, tyckte bara att jag borde rycka upp mig, jag fick ju goda vitsord.

Katja hoppas att fler unga – och vuxna – skulle våga ta emot hjälp. Ingen skulle försöka klara sig själv med ett brutet ben, men många kämpar ensamma mot sin mentala ohälsa alldeles i onödan.

Bild: Anna Högström
Min krisarbetare var den första personen som någonsin sa till mig att det är okej att känna så här.

Mental hälsa kräver arbete

Katja mår bra idag, till stor del tack vare att hon har en fungerande vardag. Hon deltar i Sveps nonstop-verksamhet och förbereder sig inför vårens inträdesprov. Hon har lärt sig att välja och välja bort, att vara närvarande, att fatta aktiva beslut.

Konkreta exempel på förändringar Katja har gjort är att hon plockat bort många sociala medier från sin telefon. Hon märkte att hon inte mådde bra av att hela tiden titta på fotografier av andra människors vältränade kroppar och fantastiska middagar. Hon har också valt att träffa vissa människor mindre och umgås mer med dem som ger henne krafter.

– Mitt välmående kommer inte gratis, jag får jobba hårt med mig själv. Det finns inga snabba lösningar – alla måste hitta sina egna sätt. Vid Krisjouren för unga hittade jag min väg och jag rekommenderar gärna stället åt alla andra unga som känner sig vilse.

Ännu tills nyligen läste Katja mycket om mental ohälsa. Hon sög i sig av andra människors historier eftersom det tröstade henne att veta att hon inte var ensam. Nu har Katja kommit så långt i sin process att hon väljer att ta avstånd från alltför mycket läsning.

– För mig är det allra viktigaste att jag lärt mig vad jag mår bra av och vad jag mår dåligt av. Psykisk ohälsa är inte mitt liv, det finns så mycket annat.

 
Krisjouren för unga erbjuder avgiftsfritt och konfidentiellt samtalsstöd för 12-29 åriga unga och unga vuxna samt deras familjer. Läs mer: krisjourenforunga.fi