Perspektiv på ensamhet i läroanstalter – experter kommenterar resultaten från School to Belong-ensamhetsenkät

Vad berättar resultaten från årets School to Belong-ensamhetsenkät om vardagen på läroanstalter och om studerandes erfarenheter? I fyra expertinlägg granskas enkätresultaten ur perspektiven gemenskap, elev- och studenthälsa, bakomliggande faktorer till ensamhet samt studerande i olika åldrar. Det gemensamma budskapet är tydligt, att minska ensamheten är hela på läroanstaltens ansvar.

Att minska ensamhet är hela läroanstaltens uppgift

Ensamhet och upplevelser av utanförskap bland studerande är inte bara utmaningar för enskilda unga, utan ett fenomen som påverkar välbefinnandet i hela utbildningsgemenskapen. Resultaten från enkäten understryker behovet av gemensamma arbetssätt som stärker de studerandes delaktighet och deras genuina känsla av att höra till gemenskapen.

En viktig väg dit är elev- och studenthälsan, särskilt det gemenskapsinriktade välbefinnandearbetet som ingår i den. Målet är att skapa miljöer där varje studerande blir sedd, hörd och accepterad som den hen är. Samtidigt stärks studiemotivationen, kompisrelationerna och tryggheten.

Att minska ensamheten är allas ansvar som arbetar på en läroanstalt. Lärare, yrkesverksamma inom social- och hälsovården inom elev- och studenthälsan samt övrig personal möter studerande i olika vardagssituationer och kan genom sitt eget agerande stärka känslan av gemenskap. Här är de professionellas interaktionsförmåga samt förmåga att möta den studerande som en genuint närvarande och trygg vuxen särskilt viktig. Det behövs också multiprofessionellt samarbete där olika aktörer kombinerar sin kompetens för att stödja de studerandes välbefinnande. När hela läroanstalten tar ett gemensamt ansvar stärks möjligheterna att förebygga ensamhet och upplevelser av utanförskap.

Miia Laasanen, FD, docent, forskningschef, medicinska fakulteten, Sote-akatemia, Åbo universitet

De bakomliggande faktorerna till ensamhet måste identifieras

Ensamhet berör var fjärde studerande, men 3,2 % av de cirka 9 900 elever och studerande som besvarade enkäten upplever ständig ensamhet. Siffran är lyckligtvis relativt liten, men ändå för hög. Upplevelser av ensamhet är vanligare bland flickor och personer som identifierar sig som kvinnor. I uppgifterna om antalet svarande framgår inte de svarandes kön, och det kan vara värt att fundera på om exempelvis flickor och kvinnor har svarat mer aktivt på enkäten. På min egen läroanstalt är könsfördelningen bland de studerande tydligt fördelad till förmån för flickor och kvinnor, som utgör cirka 70 procent av de studerande. Jag funderar också på om personer som upplever ensamhet är mer benägna att svara på enkäten.

Det kan finnas många orsaker bakom upplevelsen av ensamhet, och det vore bra att komma åt dessa. Jag anser att det också kunde vara bra att i enkäten kartlägga faktorer som kan påverka upplevelsen av ensamhet. Enligt enkäten ökar upplevelsen av ensamhet med åldern. Då kan det handla om en ensamhetsspiral som kan förändra inställningen till andra människor och förstärka tanken på att situationen aldrig skulle kunna bli bättre. I värsta fall kan detta leda till att modet att ta initiativ och umgås med andra försvinner. Det är svårt för andra att ta kontakt med en person som sluter sig och drar sig undan, och det är inte självklart om personen själv vill att andra ska närma sig och bjuda med hen eller inte.

På min egen läroanstalt görs mycket för att förebygga ensamhet, och hela personalen är engagerad i arbetet. Få vill öppet berätta om sin egen ensamhet. I stället för att tala om att förebygga ensamhet talar vi därför mer om gruppbildning, social anknytning och trygghet. Gruppbildning sker exempelvis under lektionerna, vid läroanstaltens evenemang samt under olika aktiviteter som leds av ungdomsledaren och i Breikki, en lokal för unga.

Enkäter om ensamhet behövs även i fortsättningen, men för att minska ensamheten är det viktigt att också identifiera de fenomen som ligger bakom den.

Teija Ekholm, kurator, Alppilan lukio

Vem tillhör egentligen gemenskapen på läroanstalten?

Ensamhet tar inte hänsyn till ålder, men samhällets strukturer verkar ibland göra det. Enligt School to Belong-programmets ensamhetsenkät 2026 ökar upplevelsen av ensamhet med åldern, och bland personer över 20 år upplever redan nästan var femte person ensamhet. En särskilt viktig grupp är studerande över 30 år med mångkulturell bakgrund, som kan behöva nya sociala relationer, gemenskaper och meningsfulla fritidsaktiviteter i sin vardag. Samtidigt riktar sig verksamhet för studerande tyvärr ofta till personer under 30 år.

På en yrkesutbildningsinstitution är åldersspannet bland studerande brett. Att stärka gemenskapen och delaktigheten bland studerande är en central del av arbetet i att förebygga ensamhet och skapa anknytning till studierna. Genom individuellt och gemenskapsinriktat arbete på läroanstalterna kan man stödja gruppbildning, uppbyggandet av sociala nätverk och känslan av att höra till gemenskapen. Detta förutsätter att personalen engagerar sig och att förebyggandet av ensamhet beaktas redan under introduktionsfasen av studierna. Arbetet bör vara målinriktat och integrerat i verksamhetens strukturer, inte bygga på enskilda projekt eller frivilliga aktiviteter.

Med stöd i rätt tid och ett systematiskt samarbete kan vi bygga upp en effektiv verksamhet för att förebygga ensamhet. Samtidigt skapas naturliga kontakter mellan studerande och personalen, vilket sänker tröskeln för att söka hjälp. Om vi vill förebygga ensamhet måste vi våga ställa frågan: Vem är vår gemenskap egentligen till för just nu?

Mika Rouvinen, kurator, Suomen Diakoniaopisto

Även en hälsning är en handling för att motverka ensamhet

En av grundtankarna i School to Belong-programmet är att gemenskap minskar ensamhet. Om studerande upplever att de accepteras som en del av klassen, gruppen, kompisgänget eller hela gemenskapen på läroanstalten, löper de mindre risk att hamna utanför i sociala situationer.

Det första steget till gemenskap är känslan av att bli accepterad som den man är. Av respondenterna instämde 76 % helt eller delvis i påståendet ”Jag upplever att jag accepteras på min läroanstalt som den jag är”, medan 11 % helt eller delvis inte instämde. Känslan av gemenskap framkommer också i frågorna ”Jag känner att jag tillhör en gemenskap som bryr sig om mig” och ”Jag känner att jag är en del av en vänskapsgrupp”. Av de studerande upplever 14 % inte att de tillhör en gemenskap och 11 % upplever inte att de är en del av en kompisgrupp. Vi kan alltså grovt uppskatta att var tionde studerande upplever en svag anknytning till eller delaktighet i sin gemenskapen på läroanstalten, vilket i sin tur ökar risken för ensamhet.

Att bygga gemenskap är hela läroanstaltens gemensamma uppgift. Hela 43 % av studerande svarar ja på påståendet ”Jag bjuder med någon om jag märker att personen är ensam”. Detta visar att det finns en stor potential bland elever och studerande att minska ensamhet. Ofta gör även små saker skillnad, att hälsa är inte bara en del av goda seder, utan också ett enkelt sätt att bygga gemenskap. Hela 73 % av studerande uppger att andra studerande hälsar på dem dagligen. Det finns dock en baksida, bland studerande som upplever skadlig ensamhet blir endast 27 % hälsade på dagligen, medan 22 % aldrig blir hälsade på. Många studerande hälsar bara på sina egna vänner, inte på andra.

Med små handlingar i vardagen kan vi stärka gemenskapen. Att hälsa, bjuda med någon och uppmärksamma andra är handlingar som var och en på läroanstalten kan bidra med.

Panu Janhunen, Oscar Lehtinen, Mikko Lievonen 

Sakkunniga i HelsingforsMissions School to Belong-team