Gemenskapen är det viktigaste motgiftet till utanförskap och ensamhet

”Det känns tungt, men nu är jag inte så ensam, i början av året var jag mera ensam”, öppet svar från School to Belongs ensamhetsenkät 2026.

Ensamhet är en tung känsla, den kan få oss att tappa vår handlingskraft och påverka vår motivation. Det kan vara en känsla som uppstår när vi för första gången kliver in i ett nytt rum där vi inte känner någon, eller en återkommande känsla när vi är en del av en grupp som inte delar våra värderingar, vår humor eller våra mål.

Du som läser detta kanske är ute efter mer kött på benen om vad ensamhet egentligen är, hur vi bättre kan stöda varandra så vi kommer ur ensamhet och hur ensamhet kan förebyggas?

När vi går från lågstadiet till högstadiet, från högstadiet till andra stadiet, från andra stadiet till högskola eller ut i arbetslivet är vi mer sårbara för ensamhet. Det är också en del av att växa upp och som tur har vi medmänniskor som stöder unga att hitta sin plats i den nya situationen, även om vi inte känner någon på den nya skolan.

Vad är ensamhet?

Ensamhet är upplevelsen av ett glapp mellan vad man önskar sig i relation till andra och hur verkligheten ser ut, eller som en ung person beskriver känslan i årets ensamhetsenkät:

”Det känns som om ingen vill va med en och att man har gjort något fast man inte ha”.

Ensamhet är ändå inte något som vi ska försöka bli helt av med. Det är en överlevnadsinstinkt, en varningsklocka som berättar när vi inte känner oss som en del av gruppen, något som i djurriket är grundläggande för vår överlevnad.

Ensamhet kan delas in i två olika former, social ensamhet och emotionell ensamhet. Social ensamhet betyder att vi inte har någon att vara med, kanske en pensionär som inte längre kan ta sig till sociala sammankomster eller en elev som inte har en enda vän i skolan. Emotionell ensamhet kan vara svårare att märka. Vi kan ha vänner, partner och familj, men ändå känna att vi inte kan dela våra känslor med dem vi har runt oss.

Näe ensamhet blir skadligt

Om ensamhet är normalt, varför behöver vi då diskutera, forska och skriva bloggar om den?

Jo, för att långvarig eller skadlig ensamhet är mer dödlig än att röka 15 cigaretter om dagen. I School to Belongs ensamhetsenkät (2026) berör detta i genomsnitt 8 % av unga i åldern 13–29.  Det motsvarar ungefär två elever i en klass på 25. Ju äldre de unga blir, desto högre blir andelen som upplever skadlig ensamhet.

”Det känns tomt. Bara tomt.”. Öppet svar från School to Belongs ensamhetsenkät 2026.

Men hur kan en känsla vara så skadlig?

En viktig bakomliggande orsak är det långvariga stresstillstånd vi är i när vi upplever långvarig ensamhet.  Eftersom ensamhet fungerar som en överlevnadsinstinkt är dess syfte att få oss att snabbt skapa förändring i vår situation så vi inte ska dö. Det långvariga stresstillståndet försämrar immunförsvaret och ökar risken för psykiska och fysiska problem.

Ensamhet har också inverkan på hur unga upplever sociala interaktioner, vilket i sin tur kan påverka skolprestationer och motivation. Av de unga som upplever ensamhet känner sig 44 % isolerade från andra, 52 % upplever att de står utanför och 25 % upplever att de blir avvisade.Endast 15 % upplever att de hör till ett kompisgäng. Bland elever och studerande som inte är ensamma är motsvarande siffror 3 % isolerade, 3 % utanför och 2 % avvisade och hela 75 % upplever att de är en del av ett kompisgäng. (School to Belong, 2026).

Att se ensamhet kan vara knepigt, då vi inte alltid vet om personen på bänken är frivilligt eller ofrivilligt ensam.

”Det känns som att jag kanske på något sätt är för annorlunda. Kanske är det därför de inte vill ha med mig i gruppen. Det känns också som att jag måste låtsas med något för att jag blir ensam på rasten. Jag måste till exempel ta fram telefonen så att det ser ut som att jag egentligen inte är ensam, utan att jag har något att göra. Men egentligen skulle jag inte vilja tillbringa rasterna med att titta på telefonen.” Öppet svar från School to Belongs ensamhetsenkät 2026.               

Hur kan vi minska ensamhet?

Det finns sådant vi själva kan göra för att minska vår ensamhet. Key Pollak (2001) som skrev att: ”varje tanke jag tänker skapar antingen en känsla av harmoni, balans, glädje – dvs lycka – hos mig själv eller störning, olust, irritation – dvs olycka”. Pollak menar att vi ska öva på att skapa goda tankar som påverkar våra känslor. Ett exempel från School to Belongs ensamhetsenkät är:

”Jag försöker hålla kontakt med mina närstående, delta i studierna och i gemensamma situationer samt aktivt försöka vara i växelverkan med andra. Dessutom tar jag hand om vardagsrytmen och återhämtningen.” Öppet svar från School to Belongs ensamhetsenkät 2026.

John Cacioppo tog också fram EASE-modellen som stöd för personer som upplever ensamhet. Enligt modellen ska vi utmana oss själva, pröva nya saker, öva på att dra gränser och omge oss av personer som ger energi och öva på att tänka att människorna runt oss vill väl.

Ensamhet är ändå inte individens fel, och vi ska inte behöva göra allt detta ensamma. Gemenskapen är det viktigaste motgiftet till utanförskap och ensamhet. För att skapa en stark gemenskap krävs att deltagarna är välkomna, trivs och känner sig viktiga för gemenskapen. Delar personerna i gruppen exempelvis samma värderingar, humor och normer? Är personerna i gruppen viktiga för gemenskapens sammanhållning? Känner sig individerna hörda, sedda och respekterade?

En stark gemenskap har också ofta en gemensam utmaning. Därför sammansvetsas många gemenskaper som mest när man överkommit ett gemensamt hinder. Till exempel genom att delta i en hajk, en sportturnering eller genomföra en knepig gruppuppgift där allas insats varit viktig.

Som vi fått lära oss är ensamhet en tung känsla, men som i inledande citatet så kan vi också komma ur ensamheten. Vi har alla ett ansvar, både för att ta hand om oss själva och för att bidra till gemenskaper där fler känner sig välkomna och delaktiga. För att inspirera dig vill jag avsluta med en liten utmaning: 

Skapa rum för diskussion. Det kan vara på en rast då alla elever lämnar klassen. Stanna kvar och ge en möjlighet för de sista eleverna att prata med dig om de behöver. Eller om du för ditt barn till eller från en hobby, lyssna ifall barnet börjar prata, sänk volymen på radion och ta bara in det du hör. Att vara personen som får ett barn att känna sig hörd, förstådd och respekterad är den finaste gåvan du kan ge.